Egentlig älgjakt!

Efter samlingen är det dags att ge sig ut till pass, jag brukar välja detta själv och jag brukar gå. Nu slipper jag fundera, någon har valt åt mig! På passet är det också lite annorlunda, jag sitter i högsätet och det är inget grindhål. På själva passet eller på vägen dit har jag inget att rapportera, det händer ingenting av vikt. Nu ljög jag visst, det passerade ko med kalvar på betryggande avstånd och den sammanlagda vikten av detta ekipage borde vara, 298 st.

Ny återsamling och nya uppgifter. Jag får ett markpass, skönt att känna sig hemma. Skall nog införskaffa en snurrdel till min ryggsäck, behovet uppstod snabbt, älgar kommer inte längs vägen. På vägen till pass gick jag lite fel, bara en omväg på ca 75 m, är inte van vid snitslar, men detta fick den goda bieffekten att jag numera vet om ett rävgryt till. Annars intet at rapportera.

Ny återsamling, nytt omtag och nytt pass. Hade tur igen, markpass! Efter en stund så upptäcker jag något intressant, nära mitt pass. Skall jag våga lämna passet för detta! Nej, jaktledarens ord är lag! Men det kan väl inte vara så farligt, jag tar chansen. Förlåt! Jag går till den lilla täta granen, avstånd ca nio steg, jovisst är det en lite "Bale" och med detta i vetskap, när såten avbryts, så hittar jag på vägen ut till min bil, ytterligare bevis på att den "vite baronen" har sitt tillhåll i anslutning markpass 79.

Historien upprepar sig, ny såt. Tillbaka i högsätet, jaktlaget har föredömliga subjekt, bra märkning, bra röjt osv. Det händer under 1½ h ingenting, förutom utväxlande av radiotrafik. Dagen avslutas och morgondagens taktik meddelas innan avfärd till hemmet. Väl hemma möts man av fyra ögon som ifrågasätter vad man gjort hela dagen. Det finns egentligen både ohållbara och hållbara argument, men de lyssnar inte, de förstår inte vad jag säger! Försöker skyla över det hela med lite extra piff på middagen, uppskattat för stunden! Men blickarna kan bli svartare, och det blev de redan nästkommande morgon, åh vad jag önskar att jag kunde tala med hundar!

Ny dag, nytt pass. En strålande ny jaktdag. Upptaget som kommer blir en fröjd men kortvarigt. Men man får glädjas åt de skall man hör! Passet senare blir bättre, två Wachtlar släpps i såten och det blir full rulle, ko med kalv passerar i god fart, tur att de inte var skjutbara, flyktskytte med kula innebär vissa risker. Men äntligen lite skall och drev, man börjar känna sig hemma! Bra hundarbete är oavsett jaktform och hund typ, alltid lika uppskattat. Man kan fascineras av hur olika våra hundraser är och hur arbetet har varit för att just genom avel få fram dessa egenskaper.

Det blir under tre dagar inget fällt, många är nog besvikna över detta, men en stövarjägare är hårt prövad och kan lätt leva med detta, man har varit med om värre! Slutdagen blir likväl bra på sista passet, stöter upp en delvis utfärgad skogshare på vägen dit!

Jag uppskattar allt det arbete som görs runt älgjakten och har turen att vara med i ett välorganiserat jaktlag där allt fungerar. Men jag vill ändå påstå, utan att det skall uppfattas som ironi, att jag längtar ändå mer att få släppa mina stövare, efter ett par dagars älgjakt.

Men det är två olika saker och olika jaktformer, men med många likheter. Men det går aldrig att bortse från det faktum, att skjuta en älg är något ovanligare jämfört med att skjuta en hare, ur många aspekter. Detta tillför älgjakten just den demission som gör att man sitter där på pass.

Just det, 298 st. Summan av 298 st. skogsharar motsvarar nog vikten av nämnda ekipage.