Obs! Bilder kommer! 

Tror nog att jag pratar för alla stövarjägare med ambitioner att starta jaktprov när jag säger att SM är något verkligen speciellt. Att få hem en liten valp och redan då sätta upp mål för dennes jaktliga bravader kan kännas overkligt, särskilt om ett av huvudmålen är att ta sig till SM. I undertecknads fall är det precis så det har varit, därför kändes det helt fantastiskt och smått overkligt när jag, Hanna Fridell med sambo Tobias Johansson och Hamiltontiken SE57964/2011 Knekta gärdets Ronja startade bilen från Sköldsta utanför Alvesta med målet Harsa i Gävleborgslän.

En aning anmärkningsvärt var dock att det var ytterligare en bil från samma område, från samma lokalklubb (d.v.s Smålandsstövarklubb), med samma slutdestination. Där åkte Christer Lundborg med Finntiken S18454/2009 Biabys Viska och de hade sällskap av domaren Jan-Erik Berg. Även Bo Hagelvik plockades upp på vägen och det var ett muntert gäng som nu körde de ca 70 milen norr ut för att under senare delen av eftermiddagen anlända till förläggningen, Harsagården. Vi fyllde magarna med lite efterlängtad mat innan vi inkvarterade oss i respektive stuga.

Under kvällen blev det invigning som leddes av Mårten Strömberg, ordförande i Gävleborgsstövarklubb samt presentation och fotografering av hundarna med sina ägare. Provrutorna till första dagen lottades och domare och hundförare fick skaka hand och konstatera att 'Det här blir ju kanon!' Jag tror många liksom mig sov gott den natten och när klockan ringde vid 5 fanns det en växande förväntan hos alla inblandade. Något som däremot inte fanns på hela anläggningen var vatten efter ett haveri i systemet men det avhjälptes snabbt under morgonen.
En stadig frukost intogs och matlådor med stekt ägg, falukorv och smörgåsar packades. Efter upprop av alla hundförare, domare x2, vägvisare och markfogdar (makalöst va folk egentligen!) packade alla in sig i passande bil och vidare mot lottad provruta. Ronjas och Viskas ägare hade lyckats dra de två rutor som låg längst iväg så det var en dryg halvtimmes resa för varje provgrupp på mer eller mindre små, ganska skumpiga, vägar. Väl framme gjordes en överblick av markerna, lite fotografering och publicering på Jaktjournalens sidor på sociala medier då Ted Karlsson hade följt med Ronja för att försöka fånga lite härliga jaktsekvenser på bild. Dessvärre fick han efter några timmar åka och rapportera från annan provruta då Ronja inte lyckades resa någon hare under första dagen.
Viska däremot fick slag ganska snabbt och lyckades resa en trångt buktande hare som hon efter viss möda lyckades hålla på benen i 120 minuter, det ända förstapris som blev på hela SM skulle det visa sig. Tro det eller ej lyckades dessutom en av domarna få haren i ansiktet (!!!) efter ett ordentligt påstick där den vita haren tryckte stenhårt i dikeskanten och lyfte rakt upp i luften när Viska stampade på den precis nedanför fötterna på provgruppen. Hade Christer som stod precis bredvid varit lite snabbare i reaktionen hade han enligt hans egna berättelse kunnat fånga den i luften.
Nåväl. Efter första dagen för smålandshundarna visade resultatlistan en första plats för Viska och en sista plats för Ronja. Under kvällen lottades provrutorna för dag två, vi åt en mycket god middag och blev bjudna på underhållning där nivån ibland for en bra bit under bältet, men uppskattat var det! För vissa blev det en ganska sen kväll, och för andra ännu senare då det finns en hel del att diskutera när stövarfolk från hela landet träffas på samma ställe. Men givetvis var alla klara och på plats till uppropet morgonen därpå.
Viska hade fått en provruta på närmare håll denna dag medans Ronja lottades till rutan Viska hade dag ett, vilket vi hoppades var ett bra tecken. Dock öste regnet ner under morgontimmarna och det hann bli ordentligt blött innan det började spricka upp på himlen. Ronja fick slag strax efter hon släppts men det visade sig bli svårt att känna något. Hon gick över tre timmar på slag innan det äntligen hördes ett vrål i skogen och haren var på benen. Dock tyckte denna vita tuss att det var läge att motionera Ronja ordentligt så den drog rakt iväg över en kilometer bort. Detta resulterade också i en rejäl språngmarsch för provgruppen och jag har aldrig tidigare sett en så svettig domare, dessutom påstod någon att jag såg likadan ut. Ronja hängde på haren till ett 3:e pris innan hon blev ifrånsprungen och det hela slutade i dötappt. Hon lyckades efter en förflyttning få ett nytt upptag och trots att domarna sprang så fort de kunde lyckades inte drevdjuret konstateras och Ronja kopplades på belagd väg mellan timmertransporter och personbilar i alldeles för hög fart, så var SM slut för hennes del.
Viska fick också några timmars arbete på slag innan hon reste sin hare vilket säkert kändes mycket bra för Christer som ju hade ett bra utgångsläge från första dagen. Men idag slapp Viska jaga flygande harar och efter ett drev med några tappter fram till den riktiga dötappten hade hon lyckats få ihop ett 3:e pris även hon.
En efter en kommer så hundar med sina förare tillbaka till Harsagården och spekulationerna om vem som vunnit duggade tätt. Kollegiet avklaras och prislistan presenteras med pompa och ståt bakifrån. Först att få sin placering av smålandshundarna blev Ronja på en 5:e plats, hon fick också titeln bästa Hamiltonstövare. När prispallen skulle presenteras visade det sig att det skulle bli hårfint! Viska och Christer hamnade på en mycket hedersvärd andra plats med samma drevpris som vinnaren men med några ynka egenskapspoäng mindre. Man kan mycket väl förstå att det kändes en aning surt att vara så nära en vinst, men att mer eller mindre alltid ligga på denna höga nivå Christer gör och dessutom varit i SM upprepade gånger, och även NM, är beundransvärt!

Och på tal om Nordiska mästerskapen...
Planer och resväg till Finland där det kommer gå av stapeln började smidas för Viskas del redan under nattfärden hem till småland. Det vi inte visste då var att två hundar av olika anledningar inte kunde följa med till Finland så enligt turordningen fick även Ronja förfrågan om att åka, och den chansen missar man ju inte!
Äventyret för dessa två hundar fortsätter alltså och vi hoppas och tror att det kommer gå mycket bra för dom i framtiden!
/Hanna Fridell