Domardag vid Dalsebo

Deltagare var Åke Lundström, Per-Gunnar Solberg, Börje Karlsson, Inge Gerhardsson, Tomie Carlsson, och intresserad medlem Gilbert Svensson.

Läs mer: Domardag vid Dalsebo

Domardag i skogen Vissefjärda-Långasjö

Lördagen den 24/8 kl. 06.30 samlades ett gäng intresserade

stövarjägare i ett vägskäl mellan Vissefjärda och Långasjö, för vidare

färd ut till marken, där dagens övningar skulle ske.

Läs mer: Domardag i skogen Vissefjärda-Långasjö

Stövare, när du får oväntat besök

Stövare, när du får oväntat besök!

Om spårsnö och andra tecken

Sparstamplar

Dom finns där och de är många, en del stora och en del lite mindre..... 

Läs mer: Om spårsnö och andra tecken

Till minne av en stövare

Under de ca 35-37 år som jag haft egna hundar i min ägo är det självfallet så att det har varit olika kvalitet på dessa jaktligt sett. Under mitten av 1980 talet ägde jag tillsammans med en jaktkompis som var färghandlare och därför gick under namnet "Färgis" en stövare. Vi ägde så att säga halva hunden var, även om jag aldrig blev riktigt klok på vilken halva som var min. Jag fick nämligen både mata hunden och ta hand om det som kom ut. Nåja, "Färgis" stod för halva kostnaderna för foder och dyligt så det var OK.

Denna stövare skulle aldrig få träffa trevliga tikar p.g.a. sitt utseende, jag är helt säker på att om jag ställt ut honom skulle domaren påtala att jag gått till fel ring. Men denna stövare jagade BARA hare, Skallet var som vi säger här i Småland som "Kyrkoklockeskall" och hade en härlig mentalitet. Stövaren var så att säga lite ojämn när det gällde drevtider, ibland blev det dödtappt efter ca.10 min för att vid nästa släpp köra "som en gud". När det sistnämnda inträffade började alltid "Färgis" tala om att starta på jaktprov, men det brukade vara tyst om det efter nästa släpp.

Stövaren blev populär bland traktens jägare, bland annat för sin följsamhet. Om jag inte kunde ställa upp personligen med hunden så gick det bra att hämta honom i hundgården och den som gjorde det ansåg stövaren vara "husse" för dagen, (detta var innan hund pejlarnas tid ) på så vis att det var alltid den personen stövaren sökte upp och höll kontakt med.

Som sagt stövaren var ojämn vad gällde förmågan att hålla haren på benen, och när det inte gick bra hävdade jag alltid att det var "Färgis" halva som inte fungerade, men å andra sidan så var det där med halvorna inte riktigt utrett. Jag har med avsikt inte nämnt ras på denna stövare, men den drabbades i "sina bästa år" av epileptiska anfall, ett av våra jakthundsrasers värsta gissel.

Hasse Lundborg